livet -den bittra sidan

Har en såndär "jag-måste-skriva-av mig-innan-sammanbrottet"
Detta kan tänkas inte vara för den stressande, på genomfart genom datorn personen. Kan lova att de inte kommer vara "uppåt-tjack" och roligt läsande, utan detta inlägg är egentligen bara ägnat till mig, och bara mig (och självklart till de som känner sig manade att läsa)

Man kan säga att jag är inne i en såkallad "svacka".. när jag känner mig övergiven av mig själv och letar febrilt att hitta mig själv. Man skulle kunna kalla det identitetskris.. för vem fan är jag egentligen? Vad har jag för mål och visioner? Vad vill jag få ut av mig själv och mitt liv?
Mycket har hänt nu senaste tiden (nu senast idag då vi blev tvugna att ta bort lill-kissen pga av sjukdom, inte nog med att de var sorgligt så fyller Theo år idag och dagen som skulle vara fylld av lycka och presenter byttes ut mot tårar och ledsamheter). Jag lider av konstant dåligt samvete och tar allas problem (och mina egna) på mina axlar och tror att jag är någon jävla psykolog som kan hjälpa var och varannan. Detta är inget possitivt överhuvudtaget, då det ofta slutar med att jag tar på mig för mycket för att vara "snäll" och senare inte orkar ställa upp så mycket som jag kanske till en början lovat, de resulterar i att jag sviker de inblandade och bara gör alla en otjänst. -Vilket inte alls är så snällt!

Mitt otroligt dåliga samvete jagar mig konstant och just nu när jag mår sämre än jag gjort på länge och känner mig som en "roadkill" i psyket så hinner jag tänka otroligt mycket på saker jag inte reflekterat över på bra länge. Min familj speciellt. Har otroligt stora krav på hur jag är som mamma, och vist att jag aldrig kommer bli så bra mamma som jag helst av allt vill vara så måste jag göra mitt allra bästa, för deras skull.  80% av min identitet sitter sammanlänkat med barnen och min lilla "familj". Jag vet inte alls hur jag bara är Ida längre och de skrämmer mig en hel jävla del. Vad ska jag göra när jag sitter helt ensam utan krav från barnen och resten? Vad vill jag göra? Hur fan släpper jag kontrollen/taget?
Jag blir panikslagen bara av tanken på alla skitfrågor som jag inte kan förtränga längre. Jag lever genom andra och jag har innan varit helt okapabel till att släppa mitt maniska kontrollbehov.
Jag har alltid hållt hårt om dem som jag älskar i rädsla av att förlora dem, jag vet att de är ett sjuk dålig egenskap, men de är så jag varit och gamla vanor och beteenden är otroligt svåra att byta ut, tro mej! Men jag vill, mer än någonsin nu.
Som sagt jag är inne i någon form av kris (då allt är kaos just nu) och jag tänker, gråter och skrattar om vartannat. Jag glömmer och minns i en salig blandning.
Slutligen vill jag bara hylla barnen i mitt liv. Theo (min klippa, killen med empati och sympati för en hel världsdel)Leon (som med ett leende kan få alla problem att försvinna, om så bara för en helg. superduper underbart härlig kille som har gjort mig extra lycklig i nästan två år) Ville (clownen med ett hjärta och envishet av guld. Han som alltid är bredvid mig i alla lägen, vare sig han vill eller inte)

Åter igen. detta inlägg var för min egen del, för att jag skulle få skriva av mig, inte för att roa.. tack!