prestationsångest

...nu är de såhär. 
Jag har mindre ångest, känner mig en smula nervös.
Theo kom hem från skolan nyss. Han hade ett "random" förslag som han inte ville att jag skulle neka. Han ville ut och jogga.. med mig!!
Faktum är denna. 
1. Jag har för tillfället (och typ 6 år bakåt) världens sämsta kondis.
2. Jag har en enorm vinnarskalle gällande allt som rör Theo (då även han är en otroligt dålig förlorare. De vill säga att låta han "vinna" eller "vara bättre" än mig, moi finns inte på kartan.)
3. Jag har "joggat/lunkat/snabbgått ca 1 gång sedan förra sommaren (då Martin drog med mig ut på  max tre rundor i skogen, innan han insåg att mitt "jogga" var till 80%  klaga på värk av olika slag eller prata skit om allt och inget)
4. Jag skryter något förbannat att jag kan "kicka" Theos "ass" typ dagligen..(inte för att jag skulle "dra till han i röven" utan mer att jag lite skämtsamt säger att jag är bäst på allt.) Hur fan kommer jag ur detta dilemma smidigast? 

Ja problemet är ju ganska glasklart. Jag vill ju vara stans atlet-morsa som tar sig en tur i flashiga joggingkläder i någon stark neonfärg och hejjar "peppande" på min lilla blonda son, men är ju liksom inte riiiiiiiiktigt där ännu.  
1. De närmast "jogging" kläder jag har, är mysbyxor där veckans matsedel ger sig till känna. 
2. "Pepp-talk" kommer gå åt helvete då jag skulle behöva en hel blåsorkester samt en av coacherna i "Biggest Looser" för att ta mig runt ALV parkeringen ens.
3. om någon ser oss så kommer jag inte bara skämma ut mig själv fullständigt, utan även ge min oskyldiga son men för livet...

what to do?

Återkommer senare. Hoppas på regn eller kanske någon form av mindre naturkatastrof som jag kan skylla på. (börja träna i smyg är ett måste)
//Patetisk-morsa