Mitt stora orosmoment att ingen mer än mina grabbar kunde få plats i hjärtat va helt onödiga. För fy fan va jag älskar den där lilla filuren som inte bara tagit tomrummet som saknades utan också lagat de som gick sönder.
Det är mycket som hänt och att de inte alltid blir som man tänkt skriver jag under på, men i de stora hela blir de helt oviktigt.
Igår kom Theo hem från skolan målad med (utsmetad) krigsmålning och osade brasa/eld/kol/skog. Utflykten till skogen med klassen hade tydligen varit en succé. (För ungarna iaf)...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar