Blir helt förundrad över att en "sanning" kan få så många olika versioner.
Att folk gör allt för att skyla sina egna fel och misstag och inte kan stå för deras egen del av problemet.
Jag är inte oskyldig och jag utger mig inte heller för att vara "guds bästa barn" .-långt ifrån!
Jag är fullt medveten om mina fel, brister och snedsteg och jag är också beredd att ta konsekvenserna av dem alla om så skulle behövas, vilket jag gör än idag.
Idag har varit en jävligt tung dag, tyngre är jag till en början trott. Min genom tiderna bästa vän (även om jag inte dagligen pratade med honom eller ens varje månad) fyllde 25 år. -
om han skulle funnits kvar i livet.
Pga av dagens "meltdown(s)" så spädde de även på min dagsform, både psykiskt och fysiskt. Har varit ett fullfjädrat
vrak idag....
Jag har gråtit och skrattat om vartannat. Jag har tappat och stingat på saker jag normalt sett skulle med lätthet sett förbi. Jag har inte kunnat hålla borta idiotiskt tankar och åsikter jag heller inte skulle behöva offentligt vädra. Just bara för att jag inte redigt klarat av den känslomässiga bergodalbanan jag gått igenom.
Jag ångrar massor. Har dåligt samvete till tusen parallellt med att jag även känner stor frustration och besvikelse på personer som kanske inte riktigt fattar att jag än idag kan känna så stor sorg över att Jonathan faktiskt är borta.
Han var alltid den som kom med de bästa svaren, som kunde sätta ner foten och säga ärligt till mig när jag betedde mig som en idiot... och jag kunde "ta" det.
Jag har alltid trott att genom att gråta visar man sig svag och blottar en del av sig själv som sårbar person, vilket folk kan utnyttja. -Kanske är det sant.!? Men det jag under de senaste veckorna även kommit till insikt med är att de är fan nyttigt att släppa på trycket, att visa att man faktiskt är mänsklig och inte en självgående robot. Att våga gråta är fan BÄST. och de som får äran att vara bredvid borde känna sig glada att man ändå öppnar dörren till den känslomässiga delen av en själv.
Idag har jag gråtit... Fan vad jag gråtit. Känns som om jag skulle kunna försörja ett hav med tårar. De känns inte bra, men betydligt bättre än vad jag känt om jag stängt in allt tills den dag allt exploderade.
Jag var inte ensam.. Känns bra att veta att man faktiskt har vänner som ställer upp när allt känns som de kommer att fallera, när man blir "för" mycket av sig själv. Jag kan ärligt säga att jag ofta känt mig ensam, att jag endast haft en trygg och älskvärd stöttepelare (vilket personen i fråga har varit under en lång tid), men jag hade tydligen fler, små klossar som tillsammans lappar ihop mig när jag känner mig som mest trasig.
Jag är astacksam för att min "stöttepelare", min extra upplaga av ryggrad funnits för att bygga upp det jag innan aldrig haft. Har mycket att tacka för, de har jag och tänker absolut inte förneka, utan istället hylla.
Så ett enormt tack till mina tre änglar (både genom telefon och fysisk kontakt) ställde upp som fan idag.
Ett stort förlåt till mina små som desvärre fick ta del av den mindre glada "mamman" de förtjänar.
Vet att detta blev ett sju helvetes självömkande inlägg, men jag behövde det!. Det är ju trots allt frivilligt att fortsätta läsa de jag skriver.
Förlåt och Tack till de som känner sig träffade...
