..hemma efter en heldag (i stort sätt) på Vimmerby folkhögskola.
Hämtade barnen medan M fixade (väldigt onyttig) mat (desvärre) för att sedan ta nya bilen till skolan. Julgransplundring stod för dörren och jag, M och barnen var inte sena på att haka på för att stimulera de små. (Sanningen: Ville slippa underhålla dagis/skoltrötta barn hemma och få ett helvete och iställer få gratis barnvakt i 1-2 timmar medan vi "vuxna" dricker kaffe/kaka och socialiserar sig). Kan dock inte påstå att de blev som vi hoppats, då Ville inte hade genomgått en personlighetsförändring idag heller och var sådär blond och foglig som jag alltid tror att han ska vara i offentliga sammanhang, utan istället gick "bananas" (sprang fram och tillbaka medan Rektor -Rolf hälsade alla välkomna plus hann med att hälsa på han ett par gånger där han stod och skulle vara sådär aktoritär som en rektor ska vara i ett "tal", han hjälpte dragspelaren som stod för musiken med att kontant trycka på knapparna på höger sida om dragspelet medan han sjöng julsånger av alla dess slag, putta in en liten kille i plast-julgranen, tvinga sig till ett par extra "raketer"i sista partiet av juldansen, och slutligen göra x-antal intervjuer i mikrofonen som skulle vara till personen som höll i kvällsschemat).
Vist de blev någon minuts fikande för Martin och mig, men kan inte säga att de var så njutfullt då man konstant var tvungen att hålla koll på galningen med godis nerkladdat runt munnen samtidigt som han pratade med allt och ALLA.
Theo skötte sig såklart exemplariskt som vanligt, den pojken har jag allt ganska bra pli på. (vet inte om de är min förtjänst men man kan ju alltid hoppas eller iallafall ta åt sig äran när någon kommer med komplimanger). Sen säger jag absolut inte att ville är helt hopplös, verkligen inte. Han är världens góoaste unge och social till tusen. Mina barn är totala motsattser till varandra men ändå så otroligt lika.

Kom hem runt 8, och Ville somnade så fort sockerchocken lagt sig. Theo däremot fick lov att vara uppe för lite (tjuv och polis)spel med Martin medan jag fixade missären här hemma.

Sitter i skrivande minut och glor på tv, barnen ligger i sina sängar och sussar och martin sitter bänkad i sängen framför tv-spelet och svär. Ibland undrar jag om det bara är jag hemma. Tack o lov ger martin ifrån sig ljud (iform av könsord, svordomar eller liknande) som bekräftar att jag har vaket sällskap.

Imorgon är de skola och sedan ska jag tvinga med mig Sara till stan och börja nya produktiva livet.
Go Krantz, GO, go!