Förbereder mig för att ytterligare en kväll sitta ensam hemma medan barnen har ”knoppat”.

Vill inte säga att de börjar bli till en vana (fast mitt ego vill helst skrika ut att de är så in i helvetes synd om mig som får nöja mig med mitt eget sällskap medans annat folk ”enligt mig” roar sig eller iallfall har möjligheten att roa sig på olika sätt). Ja så jävla tråkigt är de kanske inte heller att sitta och slöa framför en film med ena handen runt cola-glaset och andra långt nerkörd i godispåsen som till synes aldrig vill ta slut. Men ibland vill och känner jag att jag faktiskt får tycka lite synd om mig själv. Inte för att jag på något sätt skulle vilja ändra på min säregna ”situation”.

Efter städandet och flyttandet av möbler som aldrig verkade ta slut så packade vi in oss i bilen för ytterligare en dag i ”Hultsfreds lekland”. Aningen sent kan tyckas då vi inte var där förrän 17. Men skulle bli en otroligt bra tid då de flesta barnfamiljer verkat ta fredagsmyset till hemmet istället för som vi lekte skiten ur ungarna innan sovdags.

Theppas hängde sedan direkt med ”morfar” till hockey och där är han kvar ännu. Ville parkerade framför tv-spel och medan duschen (med tillhörande dusch-gäst) är där så ska jag samla lite energi för att ta hand om disk och leksaksplockande.

Tänkte precis som alla andra sätta mig ner och tänka vad som varit utmärkande för detta år och göra ett litet kort-kollage att lägga upp. Frågan är bara- Vad fan har hänt/inte hänt? Och när hände vad?

Känns som detta året har varit fullt med lycka/sorg/irritation/glädje/oro/missnöje/lugnt och rädsla vad som komma skall! Alltså jag har ingen aning om vad jag egentligen ska/borde lägga upp för allt har i stora drag varit KAOS, för mig. Allt har hänt och samtidigt är de precis som vanligt.

Detta år önskar jag en stor dos av LUGN. (då säger jag inte att felet till mitt kaos är någon annans än mitt eget fel, men vist finns de säkerligen andra bidragande faktorer).

Insåg bara för några dagar sedan (tror tillochmed att de var nyårsafton) att jag snart varit ”mamma-Ida” i tio år (ja nio om vi ska vara ärliga och korrekta). Inte illa pinkat. Att mina barn överlevt faktum att de var jag som lyckades bli deras mamma tackar jag högre makter för. Kanske ska vara tacksam att de inte vet bättre(?)

Nu ska jag fixa ytterligare ett kaos. MIN LÄGENHET.!!