Ibland stundtals tror jag mig veta att jag förnekar många saker jag måste ta tag i. Att jag hoppas att saker ska på magiskt sätt "re upp sig" helt av sig själv, och utan min inblandning. Men den bittra sanningen är att de inte alls är på sättet jag önskar. Då känner jag mig som en hycklare, idiot och fullständigt värdelös. (jo jag vet att jag självömkar, men idag är en såndär dag jag egentligen vill gråta ögonen ur mig men inte kan pågrund av att barnen inte ska tro att jag blivit fullständigt galen) jag har insett att de inte alls är fel (kanske tråkigt och blött) att gråta åt...tja.. Hmm... Ingenting egentligen men bara för att släppa på "trycket". Jag har också förstått att rollen man iklär sig för att förhoppningsvis framstå som en mer intressantare "person" bara är SKIT i dess renaste form.
Varför är de bara så jävla, piss svårt att acceptera, gå vidare och växa. Nä då! De är som om kroppen/huvudet ger sig fan på att man ska må som en roadkill perioder i livet. Att när man är för lycklig och tillfreds med tillvaron kommer inte bara en omställning/dålig nyhet... Nej då.. De kommer åtminstone typ tre.. Hallå ...(?) why?
Ja jag har folk jag älskar och uppskattar i mitt liv. Jag har underbara barn jag skulle offra allt för, jag har en familj och (även om jag ibland tvivlat) otroligt empatiska vänner som faktiskt ställer upp även när jag inte ens ber om de,. Så man ska väl egentligen vara lycklig och tacksam. Denna vecka kommer bli jobbigare än någonsin. Men ska försöka se positivt på framtiden och inte vara så jävla sur och tvär.positivt tänkande och fint väder hoppas jag på.., tack för ordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar